Ju äldre jag blir desto bättre förstår jag vilka mirakel de är.
Att följa ett mycket spätt barn under det första levnadsåret innebär så många fantastiska upplevelser; Från att vara totalt beroende av vuxna utvecklas ungen till att kunna krypa, äta själv, gå, och börja säga sina första ord.
Om man tänker efter är det nästan orimligt hur fort det går.
Talar man om sina barnbarn är miraklet ännu större.
Den glädje man känner över att få träffa dem är större än någon annan jag upplevt. Man blir helt kollrig av lycka.
När Mio sa mormor första gången var det det viktigaste som hänt mig på åratal.
Han och Mina ringde mig i somras. "E mommo Ketti?" sa han andlöst i luren. Mormor svimmade nästan av hänförelse. Sen berättade han om dagis och att han och Mina gick på olika avdelningar där. Att han tycker mycket om att bada och en hel del annat.
Mina tog över luren och sa också "Mommo Ketti". Då fick mormor lov att sätta sig ner...
Hon berättade att hon får hoppa på studsmattan nu. "Matta; hopp, hopp!" sa hon stolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar