Hålla intill och ifrån.

Väga, balansera. 

Ta till sig och värja sig.

Hoppas, igen. Förtvivla ännu en gång.

Oroa sig. Söka tröst.

Små positiva tecken, som man girigt suger näring från.

Och så svängdörren rakt i ansiktet...

Inget är viktigare

Inga människor kan ta så stor plats i ens hjärta som de allra minsta.

Ju äldre jag blir desto bättre förstår jag vilka mirakel de är.

Att följa ett mycket spätt barn under det första levnadsåret innebär så många fantastiska upplevelser; Från att vara totalt beroende av vuxna utvecklas ungen till att kunna krypa, äta själv, gå, och börja säga sina första ord.

Om man tänker efter är det nästan orimligt hur fort det går.

Talar man om sina barnbarn är miraklet ännu större.

Den glädje man känner över att få träffa dem är större än någon annan jag upplevt. Man blir helt kollrig av lycka.

När Mio sa mormor första gången var det det viktigaste som hänt mig på åratal.

Han och Mina ringde mig i somras. "E mommo Ketti?" sa han andlöst i luren. Mormor svimmade nästan av hänförelse. Sen berättade han om dagis och att han och Mina gick på olika avdelningar där. Att han tycker mycket om att bada och en hel del annat.

Mina tog över luren och sa också "Mommo Ketti". Då fick mormor lov att sätta sig ner...

Hon berättade att hon får hoppa på studsmattan nu. "Matta; hopp, hopp!" sa hon stolt.

Tystnad

Bristen på störande ljud är vilsam. När man först kommer från storstan till den lilla stan på den något större ön i havet, blir man nästan omtumlad. Det är något som inte stämmer. Man får lätt yrsel.

Så kommer man på varför. Det är tystnaden som hörs mest.

Man hör människors röster, ja till och med fotsteg utanför huset.

Måsarna hörs på långt håll. När det blåser upp viner det i båtmaster.

Det mest störande ljudet kommer från flakmopparna, som gasar utanför huset.

Och havet, som omsluter oss med sina olika ljud i skiftande väder. Det ger en trygghet, samtidigt som det inger respekt.

Hopplalla!!!

Tystnad

God tystnad. Naturliga ljud som inte skär i själen.

Vid ankomsten till det lilla huset på ön blir man lätt omtumlad efter en stund. Det är något som fattas. Man blir nästan yr av att det är så stilla.

Det är tystnaden som hörs mest.

Annan tystnad

Det finns en tystnad som skapar oro. Människors. Som tar enorm plats och suger näring.

Att bestraffas med tystnad är effektivt. Hela ens fantasi tas i bruk för att försöka tolka vad just denna tystnad egentligen borde säga.

Hellre en rejäl utskällning!

Hur ska man orka?

Ibland undrar man om det verkligen är sant. Det man är mitt uppe i och som har pågått mycket länge.

Hur kan ens barn vara sjuk i åratal men ändå inte lyckas få adekvat hjälp? Hon ska klara att visa upp att hon är frisk, utan att få umgås mad sina barn på ett anständigt vis. Tre kvart var sjätte vecka, det är vad hon får med sin tvååring och sin ettåring. Så har det varit i drygt ett år nu.

Samtidigt ställer det sociala kravet att hon inte "får bli deprimerad under två år" enligt vårdplanen. Hur ska det kunna gå till?

Utan hopp om att få bli tagen på allvar som mamma. Utan hopp om en utveckling och förbättring när det gäller umgänge med barnen kan ingen människa stå ut. Vem skulle inte bli allvarligt deprimerad i en sådan situation?

Hur ska vi kunna hjälpa på allvar?

Vi lever under en obeskrivlig press; ständig oro, ständig längtan efter barnbarnen. Att våra hjärtan håller är ett smärre mirakel.

Goda vänner är mer betydelsefulla än någonsin. Tack alla kär-ingar, som stöttar och delar vår sorg! Ni hjälper, bara genom att finnas där.